Två stolar, en för berättaren och en för lyssnaren? Båda behövs. Elden är tänd i bronsåldersgården på Vitlycke museum.
Att vara närvarande här och nu, och samtidigt på en resa tillsammans med andra lyssnare. Det är magin med berättande. Vi kan resa till andra tider, till andra länder, eller hålla oss till vår nära verklighet.
I alla tider har människor samlats för att berätta för varandra runt elden. När vi för en kort tid sedan fick elektricitet, radio och TV försvann den gamla traditionen att "kura skymning", att sitta i "tussmörkret" och berätta historier om människor, händelser och övernaturliga väsen.
Men fortfarande har berättandet en dragningskraft, och en berättarrörelse för att utveckla och sprida berättandet har växt fram sedan 1990-talet i Sverige och andra länder. Den har många grenar, blommor och frukter. Där finns berättarcaférörelsen, som skapar berättarcaféer, där vem som helst är välkommen att dela med sig av sina livserfarenheter och historier. Där finns scenberättarna, som utvecklar sin egna berättelser, eller berättar gamla folksagor och sägner inför publik. Där finns de som arbetar med berättandet som en läkande kraft i socialt arbete, där finns de som berättar så vi inte ska glömma vad som hände under andra världskriget och där finns de som tar fram berättelser för att stärka en organisation, företag eller förening. Och många fler.
Det finns en övergripande paraplyorganisation för berättare och berättarföreningar runt om i landet med bra info om berättande:
Berättarnätet